fredag 29 juni 2012

Hej underbara helg

Idag, närmare bestämt om en timme, sätter sig jag och Eric i bilen och åker till New York över helgen.

Utan barn.

Vi ska alltså vara utan barnen i fyra dagar. I New York. I vår nya lägenhet på Upper East Side. Det ska vara sol hela helgen och vi har världens största terass.

Ni hör ju själva.

Såhär känner jag mig just nu.


Och om några timmar kommer det här vara vi.
(Gif-bilder snodda från den HÄR roliga sajten) 

Dock så saknar jag er, kära familj och vänner. Ni är faktiskt det enda som saknas.

tisdag 26 juni 2012

Scorsese

Ja visst. Det kanske stämmer. Jag har LITE för mycket tid här uppe i Scituate. Inte så jag klättrar på väggarna, inte än i allefall, utan mer så att jag har tid att göra dom där sakerna som man tänker att man ska göra men ALDRIG någonsin gör. I vanliga fall har man har ju liksom ett liv att leva. 

Ikväll har jag till exempel klippt ihop en film från vår campingsemester. Det tog nästan hela kvällen.

Vem vet vad jag tar mig för imorgon? Börjar sticka kanske. Eller rensar mailboxen. Herregud, vad som helst kan ju hända! 

Tills dess får ni hålla till godo med den här filmen. Unna er två skakiga, slarvigt ihopklippta minuter  av vår vecka i New Hampshire.





måndag 25 juni 2012

Familj

Erics styvpappa Mike har 7 syskon. Hans mamma, Nana Walsh, fick 8 barn i loppet av 10 år. Ja, ni läste rätt. Hon var alltså GRAVID I TIO ÅR. 

Jag tänker på det och så tänker jag: Jag skulle hellre dö. 

Men vi är ju alla olika. Hon tyckte att det var de bästa tio åren i hennes liv. 

Anyhow. Alla åtta syskon ser nästan likadana ut, alla är väldigt högljudda och har i sin tur gift sig med partner som ser exakt lika ut. Ni förstår ju själva. Denna förvirring. Jag har just börjat förstå vem som vem. 

Igår var vi på födelsedagsfest för en av systrarna. The Walshes är förutom att vara högljudda även väldigt duktiga på att festa. 

Idag mår jag som jag förtjänar, och jag känner jag bara sorg över att jag inte tog med mig kameran. Det är nämligen så svårt att förklara deras underbart knäppa personligheter i skrift. Ni får helt enkelt hålla till godo med den här bilden, Juni och hennes Walsh-kusiner i gungsoffan.

torsdag 21 juni 2012

Barrington Camping

Den här campingresan har varit så himla bra på alla sätt och vis. Först och främst hade ju Eric lurat i mig att vi skulle bo i ett rum utan vare sig toalett eller rinnande vatten. 

Men. Så var inte fallet. Den glädjen när jag insåg det, vad tror ni själva?

Vår stuga hade både teve, wifi och micro - precis de sakerna som gör det till en riktig campingsemester. 

Dessutom är det väldigt roligt att vara i New Hampshire. 

Jag skulle kunna skriva en bok om hur knasiga folk är här uppe. Det är white trash i dess renaste form. Det är här man kan få den schystaste mullet-klippningen och det är här folk tycker att Obama är en galen socialist. När jag säger att jag är från Sverige måste jag alltid säga Sweden...in Europe you know? 

Här kommer en liten bild-orgie från vår vecka. Tyvärr är jag för trött för att skriva bildtexter, så feel free att associera fritt över vad och vem som är med på korten.
 Imorgon åker vi tillbaka till civilisationen.

Ska bli skönt att tvätta håret. Glömde schampot hemma. Kliar lite halvsmått ska ni veta.

Lite annorlunda här uppe i New Hampshire

I bilen med Erics syster Destinee. Jag sitter och pillar på en sak som hänger i backspegeln.

Destinee bara: visst är det fint? Där inne ligger askan av Johns systers döda baby. Och i Johns bil hänger hans mormors aska. Är inte det en jättebra idé? Dom är som alltid med oss när vi är ute och åker.

Jag slutade pilla snabbt som tusan. 

Snälla, hjälp mig nu, är det jag som är gammalmodig här? 

Eller är det DET MÄRKLIGASTE ni någonsin hört talas om?


Scituate

När man inte lämnar NYC på några månader är det nästan så man glömmer att det finns en värld utanför. Staden slukar en. Man börjar tycka att det är normalt att luften aldrig känns riktig ren, att det är folk överallt och att det ALLTID är någon siren som tjuter eller bil som tutar.

Och så lämnar man staden och helt plötsligt kan man andas. FRISK LUFT. I Scituate är luften krispig och luktar saltvatten.

Scituate är ALLT som inte NYC är. Och vice versa såklart. Efter en vecka börjar man klättra på väggarna. Men innan det händer. Oh my vad jag älskar den lilla fiskestaden.

Här kommer några Instagram-bilder för att illustrera idyllen.

onsdag 13 juni 2012

Kärlek

När lilla babyn vaknar klockan halv 6 och Eric studsar upp ur sängen och bara: sov du älskling, jag tar henne. Då låter mitt hjärta så här: bom boom boom. Sömn. Bättre än blommor och diamanter. 
Och mitt hjärta slår lika högt när det äntligen blir klart att Erics nya singel är med Avicii, som är hur stor som helst just nu.

Eric ft. Avicii - Dancing in my head heter låten och kommer förhoppningsvis spelas på en radio nära dig. 



Don't blame me, it was the dog!

Fullkomligt ÄLSKAR genomtänkta outfits. Det här är en kille som tänkte till ordentligt innan han gick på söndagsprommis med sina två hundar. 

Juni

Min förstfödda. Herregud vilken kärlek jag känner för henne. Svindlande, som att konstant vara nyförälskad.

Tiden går så fort. Jag borrar in mig i hennes hår och viskar att hon måste sluta växa så snabbt. Nu räcker det. Hon är helt perfekt, just nu. Jag vill bara krama ihjäl den där stackars ungen och säga att jag älskar henne igen och igen. Flera varv runt månen.

Att dessutom veta att än så länge är jag den viktigaste personen i hennes liv. Fint.

måndag 11 juni 2012

Ett högst informativt blogginlägg

I förra veckan när temperaturen i den här lägenheten steg över 30 grader och jag hade sett 8 möss i loppet av några timmar började jag googla lägenheter. Massor av New Yorkers lämnar staden över sommaren, och eftersom lägenheterna är så dyra hyr folk ut möblerat till höger och vänster.

För att göra en väldigt långtråkig historia kort så har vi hittat VÄRLDENS finaste lägenhet på Upper East Side.

Allt finns där. En enorm lekpark, stor pool som är öppen för allmänheten, boardwalk längst Hudson River, en kvarts prommis till Central Park. Och det allra bästa - en jättestor uteplats som bara är vår med finaste ljusslingan. Precis som i en romantik komedi. Det enda jag kan fantisera om är hur jag kommer sitta där på kvällarna och läsa någon svår bok och dricka rödvin*. 

(*Med svår bok menar jag alltså nån pocketdeckare och med rödvin menar jag antagligen ett glas vatten för man vill ju aldrig öppna den där flaskan bara för ett halvt glas. Att inte bag in box finns i det här landet är för mig oförståeligt)

Den peppen jag känner över att flytta. Svårbeskrivbar

Den o-peppen jag känner över att en än gång packa ihop alla våra skrala tillhörigheter. Not så big. 

Men först två veckors semester i New Hampshire. Vi lämnar stan innan veckan är slut. Hepp!


fredag 8 juni 2012

Ögongodis

Boston Celtics är i The Playoffs och basketfebern här hemma är ett faktum. Både jag och Eric följer alla matcher med stort intresse.
 Däremot kan man ju konstatera att vi tittar av lite olika anledningar.
Dör över dessa män. DÖÖÖR.

Jag är en av dom

Jag springer! För vanligt folk kanske inte det är något att stoppa pressarna över, men jag har aldrig sprungit förut.

Då menar jag verkligen ALDRIG.

Den senaste gången jag sprang var i 6:an när vi tvingades att springa 2 km i elljusspåret. Jag minns det som igår. Blodsmaken i munnen. Hållet som inte gick bort hur hårt man än klämde på den där jäkla stenen i handen. Spykänslan. Där och då lovade jag att jag aldrig mer skulle springa.

I högstadiet stod jag och mina partners in crime och tjuvrökte i skogen under springträningen. När jag blev äldre blev jag expert på att undvika tillfällen då löpning fanns på agendan. När jag sa till Eric att jag inte springer höll han på att skratta ihjäl sig. Han undrade om jag menade att jag såg rolig ut när jag springer, som Phoebe i Vänner. Han sa att aldrig hade hört talas om någon som konsekvent vägrar springa i 23 år, bara för en dålig upplevelse i mellanstadiet.



Varje gång jag ser en joggare brukar jag bli lite obekväm. Så svettiga. Något jagat i den annars tomma blicken. Värst på vintern när har dom konstigaste kläderna på sig. Man bara: Tack men NEJ TACK.

Men så vaknade jag en morgon för exakt 9 dagar sedan och insåg att det är sommar i den här staden nu. Och jag satt där med mina gravidkilon som med en imponerande envishet vägrar lämna min kropp. Jag tänkte: en person som springer är många saker, men väldigt sällan tjock.

Så. Efter att ha inhandlat dom dyraste skorna i affären gav jag mig ut. Och sprang. Jag sprang verkligen. Efter sidådär 100 meter när jag började bli spysjuk tänkte jag att om alla andra kan så måste ju jag också kunna. Och sen blev det bättre. Inte bra, men bättre. 

Nu har jag sprungit nästan varje dag. Lite längre varje dag. Idag sprang jag 5 km. Det här är så stort för mig att det tar upp all min lediga tid. Jag tänker att jag numera är en springare. Det ändrar hela min personlighet.  

Vem är jag egentligen? Vad kommer näst? Ska jag helt plötsligt börja spela golf eller?

Nä då dör jag hellre. Faktiskt.

torsdag 7 juni 2012

Affirmation

Ibland behöver man en liten påminnelse. Jag vet, självklara saker men ändå. Likt förbannat glömmer man ju bort dom här små sanningarna hela tiden. När livet kommer emellan.

Jag ramlade in på den här webbsidan, Citizens for Optimism, och dom har massor av fina posters som man blir glad av.

måndag 4 juni 2012

Medlem

Ibland överträffar verkligheten dikten, eller vad det nu heter. Igår var en sån dag.

När folk kommer och hälsar på här pratar dom alltid om att det skulle vara så mysigt att gå och lyssna på Gospel. Så även min mamma. Vi har en kyrka i hörnet av vår gata och jag tänkte att det skulle vara en bra idé att sticka in huvudet i några minuter, lyssna på några sånger och sen dra vidare till dit vi skulle. 

Ja eller hur.

Det som hände är svårt att förklara så här i efterhand. Det enda jag vet är att jag numera är medlem i Nigerianska Baptistförsamlingen i Brooklyn. 

Historien inkluderar även en mikrofon, en storbildskärm, improviserade tal och sånger som sjöngs för oss. 
Mamma blev så till sig av den uppsluppna stämningen att hon avslutade sitt tal med att skrika: I LOVE AFRICA! Församlingsmedlemmarna älskade ju detta och alla 200 personer ställde sig upp och applåderade. Sen fick vi sitta ner och alla sjöng en välkomstsång för oss.
Juni däremot tyckte att det var ett jäkla hojtandes. 
Dessutom undrade hon nog varför vi satt på en träbänk i 3 timmar och lyssnade på en nigeriansk predikning.
Jag är tyvärr lite för pragmatiskt för att tro på Gud, men om HAN finns är jag helt övertygad att han tycker om att hänga i den här kyrkan. Så fina människor. Och så fina huvudbonader!

video

Så nästa söndag klockan 9 väntar 200 nigerianer på deras nyaste medlemmar. När vi lyckades smita iväg 3 timmar senare var Pastorns sista ord att det vore bra om vi kunde vara med hela nästa söndag - både förmiddag och eftermiddag. 

Eric ställde sig dock lite tvekande till denna nya söndagshobby. 


lördag 2 juni 2012

Dagens mammatips

Jag fattar. Ni sitter hemma framför datorn och bara VÄNTAR på ett bra mamma-tips från mig. Tanken på vad ni kommer lära er är så svindlande att ni knappt kan sova på nätterna.

 OK. Here it comes. Trumvirvel tack.

När ni är ute med ert barn i en stor stad är det en väldigt bra idé att knyta en ballong runt halsen på hen.

Så gott som omöjligt att tappa bort ungen. Faktiskt. Syns bakom varenda klädpelare.

fredag 1 juni 2012

Mount Everest

Kristin påminde mig om en sak när hon var här. Erics videohälsning på min födelsedag. Förra året var jag, Bea, Kristin och en tjej som heter Johanna i New York på min födelsedag. 

Beas födelsedagspresent var en förmiddag på världens flottaste spa och efter det fick jag se den här videon som Eric hade suttit hemma framför datorn och spelat in. Jag hade helt glömt bort den och när jag tittade på den igen blev jag alldeles varm i kroppen.

Min Eric. SÅ UNDERBART KNÄPP. 

Han bara: Nä men jag sätter på mig den här pälsmössan gjord av kaninhår och låtsas att jag är i Nepal. Inga konstigheter alls.

video