Ibland överträffar verkligheten dikten, eller vad det nu heter. Igår var en sån dag.
När folk kommer och hälsar på här pratar dom alltid om att det skulle vara så mysigt att gå och lyssna på Gospel. Så även min mamma. Vi har en kyrka i hörnet av vår gata och jag tänkte att det skulle vara en bra idé att sticka in huvudet i några minuter, lyssna på några sånger och sen dra vidare till dit vi skulle.
Ja eller hur.
Det som hände är svårt att förklara så här i efterhand. Det enda jag vet är att jag numera är medlem i Nigerianska Baptistförsamlingen i Brooklyn.
Historien inkluderar även en mikrofon, en storbildskärm, improviserade tal och sånger som sjöngs för oss.
Mamma blev så till sig av den uppsluppna stämningen att hon avslutade sitt tal med att skrika: I LOVE AFRICA! Församlingsmedlemmarna älskade ju detta och alla 200 personer ställde sig upp och applåderade. Sen fick vi sitta ner och alla sjöng en välkomstsång för oss.
Juni däremot tyckte att det var ett jäkla hojtandes.
Dessutom undrade hon nog varför vi satt på en träbänk i 3 timmar och lyssnade på en nigeriansk predikning.
Jag är tyvärr lite för pragmatiskt för att tro på Gud, men om HAN finns är jag helt övertygad att han tycker om att hänga i den här kyrkan. Så fina människor. Och så fina huvudbonader!
Så nästa söndag klockan 9 väntar 200 nigerianer på deras nyaste medlemmar. När vi lyckades smita iväg 3 timmar senare var Pastorns sista ord att det vore bra om vi kunde vara med hela nästa söndag - både förmiddag och eftermiddag.
Eric ställde sig dock lite tvekande till denna nya söndagshobby.
