Thanksgiving

Igår hade vi en försenad Thanksgiving Dinner. Älskar den högtiden. Fint att man har en dag då man ska påminna sig om vad man är tacksam för här i livet. Dessutom: mysfaktorn på att ha en stor söndagsmiddag med fina vänner. Stor. 

Jag låter helt enkelt bilderna tala för sig själva:

Bea hade gjort sötpotatis gratäng a'la Martha Steward som det kitchen det pro hon är. Jumjum.

 iPhone-eran. 

The Turkey. Som låg i saltbad hela natten och stuffades full med goda saker och som behandlades med mer kärlek än jag någonsin fått. Kolla leendet. Kan jämföras med hur han såg ut när han klippte av navelsträngen på våra två barn.

Barnen sprang runt och lät så mycket att dom lätt kunde förväxlas med en propagandavideo från befolkningstillväxt-enheten i China. 

Innan vi högg in på kalkonen fick alla säga vad dom var tacksamma för. Alla sa så fina saker att jag nästan började gråta flera gånger. Det här med att vara tacksam alltså. Man borde ju bli påmind oftare. 

Sen tog Eric fram flaskan och Fiona blev ledsen. Kolla även Emmys skeptiska blick i bakgrunden.

Ännu senare: Matkoma deluxe. Somnade innan klockan 10. Utmattad men lycklig över alla fina människor som finns i mitt liv. Både nya och gamla. 

Sömnlös

Jag vet knappt hur jag gör det. Varje dag är som ett under att jag ens överlever. Jag är så himla TRÖTT hela tiden. Fionas fasoner att vakna hundra gånger per natt börjar sakta men säkert ta död på mig. När ska ungen börja sova hela nätter egentligen? 

På jobbet är redbull och bra musik i hörlurarna det enda som funkar. 

Och fina kollegor. Såklart. 

Råkultur

Stans bästa sushi finns på Råkultur. Jag släpade med mig Eric dit i veckan och han spann som en katt.

Bara en sån sak att man får tidsglas till det gröna teet. 

Väl värt ett besök.

Dumb Ways to Die

Här tänkte jag skriva ett långt inlägg till varför jag tycker att det var bra att Svenska Dagbladet  valde att bojkotta Chris Browns konsert i måndags, pga viktigt att ta ställning till kvinnovåld osv men eftersom jag är ca jättesent ute skippar jag det.

Däremot vill jag gärna dela med mig av den här musikvideon. Massa dumma sätt att dö på. Himla gulligt.

Olika sätt att se på saker och ting.

Jag ringer hem på lunchen.

Jag: Hej!
Eric: Hi.
Jag: What are you doing?
Eric: I'm busy.
Jag: Oh, yeah. With what? (här dansar mitt inre samba eftersom jag genast tror att han är städar upp efter morgonens kaos)
Eric: Watching UFC and eating ice cream.

Lång tystnad från mitt håll. 

Eric: (harklar sig) If we can start this conversation over I guess the answer on your question is "no, I'm not that busy"

Tunnelbanan

Vet inte vad det är men vissa saker gör mig så ledsen. Kanske den obefintliga nattsömnen som jag får. Kanske är det mörkret och kylan som gör sitt. Men vissa saker som jag ser på tunnelbanan på väg in till jobbet varje morgon kan ge mig en sån klump i magen att jag bara vill gråta.

Städerskor och tunnelbanevakter som ingen ser och som aldrig får ett hej eller ett tack.

Föräldrar som stressar på morgonen och kollar mailen samtidigt som det lilla barnet i för stor overall desperat försöker berätta om något som hände på dagis. Hen bryr sig bara om sin telefon och ser sur ut/alternativt snäser ifrån.

Varje morgon när jag ser mannen som säljer Situation Stockholm vid Rådmansgatan. Han sitter där dagarna i ända medan alla bara stressar förbi. Ingen tar sig tid eller råd för att säga hej eller köpa en tidning. Han sitter där helt osynlig. Dag efter dag.

När man råkar hamna bredvid ett killgäng som pratar om "nån brud som är så jävla blåst" Då blir jag förstås inte så ledsen utan mest bara arg.

Gamla människor som försöker småprata lite och folk runtomkring ser så jäkla besvärade ut.

Att det faktum att jag åker tåg med samma personer nästan varje morgon och om jag ler igenkännande får jag nästan alltid en tom blick tillbaka. Som om jag är någon knäppis.

Herregud. Jag kanske måste börja cykla istället?

Ensamstående

Ordningen är återställd. Jag är inte längre singelmamma. Igår kom äntligen Eric hem. Efter att ha varit borta i 7 långa dagar i London.

Man märker snabbt vilken skillnad det är att vara en istället för två med allt ansvar. Det är pussel och barnvakt och för lite sova och noll egentid. Och då har jag ändå föräldrar som hjälper till så HIMLA mycket. Och fina vänner.

Det är inte synd om mig. ALLS faktiskt.

Men ändå. Jag vet inte om jag hade orkat en vecka till. Dessutom är livet lite gråare när inte Eric är hemma. 

Lorentz & Sakarias

Vet inte vad det är med Lorenz & Sakarias. Jag är helt tokig i dessa två och hela deras nya skiva. För tillfället är det här min favoritsång.

SÅ. Gör nu som jag säger och lyssna genast. Dessa två (knappt myndiga) bröder gör mig alldeles lycklig. 

Twitter

Allt som oftast twittrar jag åt Eric. Låt oss bara säga att min personlighet är mer lagd åt det sociala mediehållet än hans. Han kan seriöst GLÖMMA att gå in på Facebook på en vecka eller två.

Obegriplig tanke jag vet.

Anyway. Twitter alltså. Jag fullkomligt älskar hur många tonåringar ute i världen som lyssnar på Erics musik. Jag glömmer det allt som oftast. Att folk liksom vet vem han är. 

Kolla bara här, en kille från Brasilien som säger sig vara Erics största fan. 

MEN. I hate to break it to him. Han har inte en konversation med en kändis. Han pratar med en uttråkad tvåbarnsmamma från Västertorp.

Det är nog det som menas med att man inte kan lita på folk online. 

Ahmen, varför inte?

Herregud. Det har hunnit bli mitten av november. Oktober gick så rasande fort? Att vi verkligen har varit hemma i två månader nu. Svindlande tanke.

Tömde min kamera på bilder alldeles nu och insåg att jag knappt tagit en enda bild sen jag kom hem. Det är bara för jag inte bloggar. Förut gick jag alltid omkring och ba: nu ser mina ungar lite extra söta ut, eller: herregud vad fint jag har dukat bordet. Det här BARA MÅSTE jag blogga om.

Det var tack vare den här bilden som jag kände att jag kanske skulle ta upp bloggandet igen.

Man kan välja på att fokusera på två saker i den här bilden. 1. Erics morgonrock, som en gång var min. Nu hävdar han att det är den skönaste morgonrock han någonsin ägt och spenderar minst två timmar om dagen i den. 2. Fiffis förmåga att vara överallt där hon inte får vara.

Vet inte vad som ger mig mest huvudvärk.