Jag är en av dom

Jag springer! För vanligt folk kanske inte det är något att stoppa pressarna över, men jag har aldrig sprungit förut.

Då menar jag verkligen ALDRIG.

Den senaste gången jag sprang var i 6:an när vi tvingades att springa 2 km i elljusspåret. Jag minns det som igår. Blodsmaken i munnen. Hållet som inte gick bort hur hårt man än klämde på den där jäkla stenen i handen. Spykänslan. Där och då lovade jag att jag aldrig mer skulle springa.

I högstadiet stod jag och mina partners in crime och tjuvrökte i skogen under springträningen. När jag blev äldre blev jag expert på att undvika tillfällen då löpning fanns på agendan. När jag sa till Eric att jag inte springer höll han på att skratta ihjäl sig. Han undrade om jag menade att jag såg rolig ut när jag springer, som Phoebe i Vänner. Han sa att aldrig hade hört talas om någon som konsekvent vägrar springa i 23 år, bara för en dålig upplevelse i mellanstadiet.

Varje gång jag ser en joggare brukar jag bli lite obekväm. Så svettiga. Något jagat i den annars tomma blicken. Värst på vintern när har dom konstigaste kläderna på sig. Man bara: Tack men NEJ TACK.

Men så vaknade jag en morgon för exakt 9 dagar sedan och insåg att det är sommar i den här staden nu. Och jag satt där med mina gravidkilon som med en imponerande envishet vägrar lämna min kropp. Jag tänkte: en person som springer är många saker, men väldigt sällan tjock.

Så. Efter att ha inhandlat dom dyraste skorna i affären gav jag mig ut. Och sprang. Jag sprang verkligen. Efter sidådär 100 meter när jag började bli spysjuk tänkte jag att om alla andra kan så måste ju jag också kunna. Och sen blev det bättre. Inte bra, men bättre. 

Nu har jag sprungit nästan varje dag. Lite längre varje dag. Idag sprang jag 5 km. Det här är så stort för mig att det tar upp all min lediga tid. Jag tänker att jag numera är en springare. Det ändrar hela min personlighet.  

Vem är jag egentligen? Vad kommer näst? Ska jag helt plötsligt börja spela golf eller?

Nä då dör jag hellre. Faktiskt.