Tunnelbanan

Vet inte vad det är men vissa saker gör mig så ledsen. Kanske den obefintliga nattsömnen som jag får. Kanske är det mörkret och kylan som gör sitt. Men vissa saker som jag ser på tunnelbanan på väg in till jobbet varje morgon kan ge mig en sån klump i magen att jag bara vill gråta.

Städerskor och tunnelbanevakter som ingen ser och som aldrig får ett hej eller ett tack.

Föräldrar som stressar på morgonen och kollar mailen samtidigt som det lilla barnet i för stor overall desperat försöker berätta om något som hände på dagis. Hen bryr sig bara om sin telefon och ser sur ut/alternativt snäser ifrån.

Varje morgon när jag ser mannen som säljer Situation Stockholm vid Rådmansgatan. Han sitter där dagarna i ända medan alla bara stressar förbi. Ingen tar sig tid eller råd för att säga hej eller köpa en tidning. Han sitter där helt osynlig. Dag efter dag.

När man råkar hamna bredvid ett killgäng som pratar om "nån brud som är så jävla blåst" Då blir jag förstås inte så ledsen utan mest bara arg.

Gamla människor som försöker småprata lite och folk runtomkring ser så jäkla besvärade ut.

Att det faktum att jag åker tåg med samma personer nästan varje morgon och om jag ler igenkännande får jag nästan alltid en tom blick tillbaka. Som om jag är någon knäppis.

Herregud. Jag kanske måste börja cykla istället?