Om man bor precis vid havet som vi gör när vi är hemma hos Erics föräldrar hör det liksom till att gå till stranden vareviga dag. Annars är man ju otacksam, snart är sommaren över och då sitter man där med snålblåst och huttrar. Och ångrar sig.
Men seriöst. Vet ni vad jag hatar med att vara på stranden.... all jävla SAND. Den är överallt. Fiona äter sand som om det vore gelehallon, kameralinsen blir alldeles repig, Juni skottar sand på handduken och snacksen som man så omsorgsfullt packat ner blir oätlig eftersom det bara knastrar i munnen av all sand.
Dessutom är havet nästan alltid kallt.
Får obehagsrysningar av att bara skriva om det här. Jag tror att min ovilja till stränder började när jag fick barn. Det är som om dom inte riktigt kan HANTERA sanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar