En lång dag

Idag kom Junis bff (best friend forever för er oinvigda) över i några timmar. Först var det lite stökigt att ha hand om tre barn under tre år, och samtidigt försöka tvätta, laga mat och städa, men efter en halv pillerkarta lugnande blev det riktigt mysigt. 

Jag bestämde mig för att göra min nya paradrätt. och dra mig baklänges vad poppis den var. Gott folk, ni behöver bara ett paket korv och ett paket spaghetti, sen kommer ni för alltid att vara kungar i köket i era barns ögon. 

 Ni tar ett gäng spaghetti och trär på korven. Tänk halsband.

Jag har aldrig sett såna små människor sluka maten så snabbt. Det suckades av välbehag runt matbordet, och för första gången under hela dagen var alla tre tysta samtidigt.

Sen gick vi och åt en härlig hejdå-middag med pappa och gänget på The Farm.  Där dog vi godhetsdöden. Maten på The Farm. Oh my god. Blir liksom aldrig besviken.

Imorgon åker pappa hem och det är lite sorgligt. Många döttrar tycker nog att deras pappa är den allra bästa, men i mitt fall stämmer det verkligen. Jag skulle vara helt vilsen om jag inte visste att han alltid fanns där. Oftast för att stötta, ibland för att ge goda råd (som jag sällan lyssnar på) och ibland bara för att reta gallfeber på mig genom att titta på textteve och lyssna på sportradion alldeles för högt i bilen.

Tack för den här gången pappa. Vi avslutar med en härlig Dylan-favorit tycker jag! Kom tillbaka snart.