Stevie Nicks

Om några dagar är jag i NYC igen. Staden som jag både älskar och hatar. Det finns få ställen som får mig att känna mig så...levande? Och samtidigt, allt för ofta -  alldeles utmattad.

Men tills det är dags att bege sig dit fortsätter jag i lugnan ro att lyssna på Stevie Nicks och äta julchoklad. Vi har haft något slags Stevie Nicks marathon härhemma över jul. Älskar den kvinnan så himla mycket. 

Julafton

Enligt tradition var det dags för den årliga julaftonsfesten igår. Min favoritdag på hela året. Fullkomligt avgudar alla som var där. Tycker om att alla är så högljudda och glada och knäppa. Amerikaner at their best så att säga. 

Dessutom. Älskar att alla är välkomna, familj men även vänner som kanske inte har någon att fira med. Erics föräldrar är så himla generösa. Finaste draget i en personlighet tycker jag. Och det är oftast då festerna blir som bäst.

Julgranen och en tavla Eric slängde ihop när han var tonåring. Dör över hans begåvning ibland. 

Juni och Fiona var i sitt esse. 

Middagen. Bestående av...22 vuxna tror jag? Tappade räkningen efter ett tag. 

Tomten kom såklart ett tag. Juni stirrade på honom med jetlaggad blick, lekte lite mer med sina kusiner för att sen komma viskande till mig för att säga att det var dags att gå och lägga sig. Jag ba: jag lägger mig med dig ett litet tag. Vaknade upp 9 timmar senare. Största failen. Blir så trött på mig själv. Somnade alltså halv 10 och missade halva festen. 

 Och i morse vaknade Juni och Fiona till ett tomt kakfat och en gran som var fylld till bredden med julklappar. Dessa två alltså. Kommer bli så bortskämda?!  

Längtar tills detta kan börja ge skörd:

Man kan väl knappast säga att varken jag eller Eric är några proffs i köket. Därför fullkomligt älskar jag att Nana som är ett major pro i köket, har tagit det till hennes livsverk att lära ut hennes matlagningskonster till nästa generationen. 

Learn to Love Again

Eric har skrivit en låt till ett av de största boybanden i England (och nej, jag hade aldrig hört talas som dem heller!)  

Extra fint tycker jag det är att sången handlar om oss och våra issues när vi bodde i Boston för 100 sedan. Korta versionen: Det var ju nästan slut där ett tag när jag bestämde mig för att flytta hem till Sverige för att plugga. Väl hemma insåg jag att livet inte skulle funka. Att allt var så himla...färglöst utan honom.  Efter en resa till NYC och hundra telefonsamtal senare bestämde han sig för att flytta efter. The rest is history som man säger. 

Och nu sjunger några väldigt söta pojkar om vårt öde. 100 romantiska pluspoäng på det.