Stevie Nicks

Om några dagar är jag i NYC igen. Staden som jag både älskar och hatar. Det finns få ställen som får mig att känna mig så...levande? Och samtidigt, allt för ofta -  alldeles utmattad.

Men tills det är dags att bege sig dit fortsätter jag i lugnan ro att lyssna på Stevie Nicks och äta julchoklad. Vi har haft något slags Stevie Nicks marathon härhemma över jul. Älskar den kvinnan så himla mycket. 

Julafton

Enligt tradition var det dags för den årliga julaftonsfesten igår. Min favoritdag på hela året. Fullkomligt avgudar alla som var där. Tycker om att alla är så högljudda och glada och knäppa. Amerikaner at their best så att säga. 

Dessutom. Älskar att alla är välkomna, familj men även vänner som kanske inte har någon att fira med. Erics föräldrar är så himla generösa. Finaste draget i en personlighet tycker jag. Och det är oftast då festerna blir som bäst.

Julgranen och en tavla Eric slängde ihop när han var tonåring. Dör över hans begåvning ibland. 

Juni och Fiona var i sitt esse. 

Middagen. Bestående av...22 vuxna tror jag? Tappade räkningen efter ett tag. 

Tomten kom såklart ett tag. Juni stirrade på honom med jetlaggad blick, lekte lite mer med sina kusiner för att sen komma viskande till mig för att säga att det var dags att gå och lägga sig. Jag ba: jag lägger mig med dig ett litet tag. Vaknade upp 9 timmar senare. Största failen. Blir så trött på mig själv. Somnade alltså halv 10 och missade halva festen. 

 Och i morse vaknade Juni och Fiona till ett tomt kakfat och en gran som var fylld till bredden med julklappar. Dessa två alltså. Kommer bli så bortskämda?!  

Längtar tills detta kan börja ge skörd:

Man kan väl knappast säga att varken jag eller Eric är några proffs i köket. Därför fullkomligt älskar jag att Nana som är ett major pro i köket, har tagit det till hennes livsverk att lära ut hennes matlagningskonster till nästa generationen. 

Learn to Love Again

Eric har skrivit en låt till ett av de största boybanden i England (och nej, jag hade aldrig hört talas som dem heller!)  

Extra fint tycker jag det är att sången handlar om oss och våra issues när vi bodde i Boston för 100 sedan. Korta versionen: Det var ju nästan slut där ett tag när jag bestämde mig för att flytta hem till Sverige för att plugga. Väl hemma insåg jag att livet inte skulle funka. Att allt var så himla...färglöst utan honom.  Efter en resa till NYC och hundra telefonsamtal senare bestämde han sig för att flytta efter. The rest is history som man säger. 

Och nu sjunger några väldigt söta pojkar om vårt öde. 100 romantiska pluspoäng på det. 

Thanksgiving

Igår hade vi en försenad Thanksgiving Dinner. Älskar den högtiden. Fint att man har en dag då man ska påminna sig om vad man är tacksam för här i livet. Dessutom: mysfaktorn på att ha en stor söndagsmiddag med fina vänner. Stor. 

Jag låter helt enkelt bilderna tala för sig själva:

Bea hade gjort sötpotatis gratäng a'la Martha Steward som det kitchen det pro hon är. Jumjum.

 iPhone-eran. 

The Turkey. Som låg i saltbad hela natten och stuffades full med goda saker och som behandlades med mer kärlek än jag någonsin fått. Kolla leendet. Kan jämföras med hur han såg ut när han klippte av navelsträngen på våra två barn.

Barnen sprang runt och lät så mycket att dom lätt kunde förväxlas med en propagandavideo från befolkningstillväxt-enheten i China. 

Innan vi högg in på kalkonen fick alla säga vad dom var tacksamma för. Alla sa så fina saker att jag nästan började gråta flera gånger. Det här med att vara tacksam alltså. Man borde ju bli påmind oftare. 

Sen tog Eric fram flaskan och Fiona blev ledsen. Kolla även Emmys skeptiska blick i bakgrunden.

Ännu senare: Matkoma deluxe. Somnade innan klockan 10. Utmattad men lycklig över alla fina människor som finns i mitt liv. Både nya och gamla. 

Sömnlös

Jag vet knappt hur jag gör det. Varje dag är som ett under att jag ens överlever. Jag är så himla TRÖTT hela tiden. Fionas fasoner att vakna hundra gånger per natt börjar sakta men säkert ta död på mig. När ska ungen börja sova hela nätter egentligen? 

På jobbet är redbull och bra musik i hörlurarna det enda som funkar. 

Och fina kollegor. Såklart. 

Råkultur

Stans bästa sushi finns på Råkultur. Jag släpade med mig Eric dit i veckan och han spann som en katt.

Bara en sån sak att man får tidsglas till det gröna teet. 

Väl värt ett besök.

Dumb Ways to Die

Här tänkte jag skriva ett långt inlägg till varför jag tycker att det var bra att Svenska Dagbladet  valde att bojkotta Chris Browns konsert i måndags, pga viktigt att ta ställning till kvinnovåld osv men eftersom jag är ca jättesent ute skippar jag det.

Däremot vill jag gärna dela med mig av den här musikvideon. Massa dumma sätt att dö på. Himla gulligt.

Olika sätt att se på saker och ting.

Jag ringer hem på lunchen.

Jag: Hej!
Eric: Hi.
Jag: What are you doing?
Eric: I'm busy.
Jag: Oh, yeah. With what? (här dansar mitt inre samba eftersom jag genast tror att han är städar upp efter morgonens kaos)
Eric: Watching UFC and eating ice cream.

Lång tystnad från mitt håll. 

Eric: (harklar sig) If we can start this conversation over I guess the answer on your question is "no, I'm not that busy"

Tunnelbanan

Vet inte vad det är men vissa saker gör mig så ledsen. Kanske den obefintliga nattsömnen som jag får. Kanske är det mörkret och kylan som gör sitt. Men vissa saker som jag ser på tunnelbanan på väg in till jobbet varje morgon kan ge mig en sån klump i magen att jag bara vill gråta.

Städerskor och tunnelbanevakter som ingen ser och som aldrig får ett hej eller ett tack.

Föräldrar som stressar på morgonen och kollar mailen samtidigt som det lilla barnet i för stor overall desperat försöker berätta om något som hände på dagis. Hen bryr sig bara om sin telefon och ser sur ut/alternativt snäser ifrån.

Varje morgon när jag ser mannen som säljer Situation Stockholm vid Rådmansgatan. Han sitter där dagarna i ända medan alla bara stressar förbi. Ingen tar sig tid eller råd för att säga hej eller köpa en tidning. Han sitter där helt osynlig. Dag efter dag.

När man råkar hamna bredvid ett killgäng som pratar om "nån brud som är så jävla blåst" Då blir jag förstås inte så ledsen utan mest bara arg.

Gamla människor som försöker småprata lite och folk runtomkring ser så jäkla besvärade ut.

Att det faktum att jag åker tåg med samma personer nästan varje morgon och om jag ler igenkännande får jag nästan alltid en tom blick tillbaka. Som om jag är någon knäppis.

Herregud. Jag kanske måste börja cykla istället?

Ensamstående

Ordningen är återställd. Jag är inte längre singelmamma. Igår kom äntligen Eric hem. Efter att ha varit borta i 7 långa dagar i London.

Man märker snabbt vilken skillnad det är att vara en istället för två med allt ansvar. Det är pussel och barnvakt och för lite sova och noll egentid. Och då har jag ändå föräldrar som hjälper till så HIMLA mycket. Och fina vänner.

Det är inte synd om mig. ALLS faktiskt.

Men ändå. Jag vet inte om jag hade orkat en vecka till. Dessutom är livet lite gråare när inte Eric är hemma. 

Lorentz & Sakarias

Vet inte vad det är med Lorenz & Sakarias. Jag är helt tokig i dessa två och hela deras nya skiva. För tillfället är det här min favoritsång.

SÅ. Gör nu som jag säger och lyssna genast. Dessa två (knappt myndiga) bröder gör mig alldeles lycklig. 

Twitter

Allt som oftast twittrar jag åt Eric. Låt oss bara säga att min personlighet är mer lagd åt det sociala mediehållet än hans. Han kan seriöst GLÖMMA att gå in på Facebook på en vecka eller två.

Obegriplig tanke jag vet.

Anyway. Twitter alltså. Jag fullkomligt älskar hur många tonåringar ute i världen som lyssnar på Erics musik. Jag glömmer det allt som oftast. Att folk liksom vet vem han är. 

Kolla bara här, en kille från Brasilien som säger sig vara Erics största fan. 

MEN. I hate to break it to him. Han har inte en konversation med en kändis. Han pratar med en uttråkad tvåbarnsmamma från Västertorp.

Det är nog det som menas med att man inte kan lita på folk online. 

Ahmen, varför inte?

Herregud. Det har hunnit bli mitten av november. Oktober gick så rasande fort? Att vi verkligen har varit hemma i två månader nu. Svindlande tanke.

Tömde min kamera på bilder alldeles nu och insåg att jag knappt tagit en enda bild sen jag kom hem. Det är bara för jag inte bloggar. Förut gick jag alltid omkring och ba: nu ser mina ungar lite extra söta ut, eller: herregud vad fint jag har dukat bordet. Det här BARA MÅSTE jag blogga om.

Det var tack vare den här bilden som jag kände att jag kanske skulle ta upp bloggandet igen.

Man kan välja på att fokusera på två saker i den här bilden. 1. Erics morgonrock, som en gång var min. Nu hävdar han att det är den skönaste morgonrock han någonsin ägt och spenderar minst två timmar om dagen i den. 2. Fiffis förmåga att vara överallt där hon inte får vara.

Vet inte vad som ger mig mest huvudvärk. 

Bästisar forever

Det var många saker som var fint med att komma hem, men det allra finaste var väl nog att Juni har fått tillbaka sin allra bästa BFF. 

Essie har varit här varje dag sen vi kom hem och man DÖR när man ser dom tillsammans. Jag och Manda sitter med tårar i ögonen och planerar deras framtida bröllop. 

Mer kärlek

Om ni vill fortsätta på kärlekstemat kan ni klicka HÄR. 50 mest romantiska bilderna genom tiderna.

Varning för känsliga läsare.

Amerikaner alltså

Såhär lagom tills söndagsmorgon-kaffet ger jag er en liten bildserie. 

Välkommen på GRÅTFEST.